Greker skapar självförsörjande kollektiv

Vad ska man göra när ens framtidsutsikter ser allt annat än goda ut på grund av bankernas spekulerande och tvånget att folket ska betala för det? Man kan göra som de här grekerna, flytta ut på landet och börja bruka marken. Fyra personer har dragit igång det här projektet med målet att skapa ett lärocentrum för hållbart leverne med kurser i odling och annat. De bor i Yurtor och har lyckats bli 80% självförsörjande. 80% självförsörjning verkar vara den gräns som är hyfsat`lätt` att nå, efter det blir det lite knivigare.

En kritik som ofta kommer upp i sådana här sammanhang är att man genom att bygga upp ett självförsörjande litet samhälle ställer sig utanför det stora industrialiserade samhället. Den kritiken är lite konstig kan jag tycka. Om man visste att oljan kommer räcka för evigt, om man visste att det gick att fortsätta som västvärlden gör, då kanske det hade varit konstigt och osolidariskt att bygga upp något nytt, något annat. Men det vet man ju inte, allt pekar snarare på motsatsen. Därför ska vi vara jäkligt glada att det är några som bygger upp jorden så att den går att bruka samtidigt som de bygger upp en stor kunskap som i stora delar har gått förlorad när de äldre generationerna har dött. I framtiden kommer antagligen minst 20% av oss behöva odla mat åt de andra till skillnad från de få procent som gör det idag. När den framtiden kommer kan vi vara glada över människor som de här.

Creating a life together

Jag läste för en tid sedan ut Creating a life together: Practical tools to grow Ecovillages and intentional communities. Boken är rätt rejäl och handlar alltså om vad man ska tänka på och hur man kan gå till väga för att lyckas skapa en ekoby eller liknande. Boken är sprängfylld med praktiska tips och råd och har en mängd exempel ur verkligheten som illustrerar dessa och varför de är viktiga. Boken svarar på i stort sett alla frågor man kan ha men är skriven för den Nordamerikanska publiken vilket gör att avsnittet som handlar om olika organisationsformer inte är direkt applicerbart men ändå ger en bra uppfattning om hur man kan tänka om de olika formerna. En hel del är faktiskt väldigt lika våra egna varianter.

Författaren, Diana Leafe Christian, har sedan mer än ett decennium varit redaktör för tidningen `Communities` och det är genom arbetet med den hon har lärt sig allt som hon försöker lära ut genom den här boken. Hennes stora erfarenhet lyser igenom när man läser boken och alla som har haft kontakt med ekobyar, eller kanske försökt starta en själv, kommer känna igen mycket av det hon skriver.

Här följer kapitelindelningen för att ni ska kunna få en liten aning om vad boken innehåller:
Part One: Planting the seeds for a healthy community
Chapter 1: The succesfull ten percent – and why ninety percent fail
Chapter 2: Your role as a founder
Chapter 3: Getting of to a good start
Chapter 4: Community vision – what it is, why you need it
Chapter 5: Creating vision documents
Chapter 6: Power, decisionmaking and governance

Part Two: Sprouting new community: Techniques and tools
Chapter 7: Agreements and policies: ”Good documents make good friends”
Chapter 8: Making it real: Establishing your legal entity
Chapter 9: The great landbuying adventure
Chapter 10: Finding the right property
Chapter 11: Neighbors and zoning
Chapter 12: Financing your property(Loans you can live with)
Chapter 13: Developing sustainable housing
Chapter 14: Internal community finances(Can we afford to live there?
Chapter 15: Legal entities for owning property
Chapter 16: If you are using a tax-exempt non-profit

Part Three: Thriving in community – enriching the soil
Chapter 17: Communication, process and dealing with conflicts: The heart of healthy community
Chapter 18: Selecting people to join you

Boken innehåller framförallt erfarenheter från följande ekobyar i Nordamerika:
Abundant Dawn
Dancing Rabbit Ecovillage
Earthaven Ecovillage
Lost Valley Educational Center
Mariposa Grove
Meadowdance
Sowing circle OAEC

Jag tror inte man behöver läsa den här boken för att lyckas med att bilda en ekoby men jag tror absolut att det är bra om alla intresserade har läst den då det nog kan leda till att man slipper många konflikter . Jag anser dock inte att konflikter nödvändigtvis är av ondo, jag tror tillochmed att de är nödvändiga men man behöver inte vara orolig för att det blir för få konflikter när man sätter sig ner en grupp och försöker komma överens om hur man ska leva. Det är iallafall min erfarenhet. De som läser den här boken innan, eller under, bildandet av en ekoby har nog ökat sina chanser att nå sitt slutmål många gånger om. Det är jag övertygad om.

Felin Unchaf

Den här videon är filmad i `ekobyn` Felin Unchaf men det är inte riktigt en ekoby. Det är någon sorts hybrid mellan ekoby, lärocenter och mötesplats. I framtiden är det dock kanske tänkt att folk ska kunna bosätta sig där men utvecklingen går långsamt och får ta den tid det tar. Mycket vettiga tankar om hur man kan gå tillväga för att starta en ekoby eller liknande samt väldigt många olika byggtekniker presenteras i filmen. Det mesta av materialet som används är lokalt och de flesta husen har en historisk förlaga eller inspiration. Häftigt att ta upp och vara en del av en byggtradition som är flera tusen år gammal.

Jag känner mig inspirerad av videon och vill helst ut och bygga direkt, det var bara det där med pengar och mark. Men någon gång i framtiden ska jag bygga upp ett ställe där man kan få komma och ta del av experimentbyggande och olika hantverkstraditioner, sanna mina ord!

http://vimeo.com/24093655

Suderbyn

Suderbyn är en ekoby som skapades 2008 och ligger 6-7 km söder om Visby, mittemot norra ändan av Tofta skjutfält. På sikt är målet att det ska bli ett tiotal hus, byggda i naturliga material som halm och lera. Marken används för odlingar och vi har som mål att skapa en skogsträdgård med huvudsakligen ätliga växter. Suderbyn är också en mötesplats där du kan träffa människor från andra kulturer, vara volontär, delta i internationella projekt och utvecklas.

Igår var jag på ett föredrag som CEMUS ordnade med titeln Are they crazy? Det var två personer från ekobyn Suderbyn som berättade om sin resa och livet i ekobyn. Kompost-toaletter, solugnar och permakultur avhandlades. Det är alltid intressant att höra om olika ekobyar och projekt och se vad som funkar och inte funkar. Suderbyn verkar ha haft ett bra stöd från kommunen och allt verkar ha flytit på ganska smidigt för att vara en ekoby. Ser fram emot fler möten med spännande människor och projekt.

Nyfiken på Skattungbyn?

När jag pratar med folk som har sett Hippieland-dokumentären inser jag att den konflikt man ser att vi har med grannarna antas gälla alla människor i byn. Det är kanske lätt att få det intrycket av filmen men då måste man komma ihåg att det alltid blir vinklat när man gör en film. Konflikten och samrådsmötet vi hade med grannarna om jordskeppet och den planerade ekobyn gällde cirka tjugo grannar. De närmaste grannarna skulle det vara men det var några som kom lite längre ifrån.

Det känns viktigt att säga att de allra flesta människor jag har stött på i Skattungbyn är jättetrevliga och härliga människor som ofta har en hel del roliga projekt för sig. Det är konstnärer, musiker, självförsörjare, studenter, svampplockare, jägare, bönder, timmermän, snickare, kassörskor mm. Några av projekten som finns i byn är en kollektivt ägd affär som startade då den gamla affären fick lägga ner. Byborna såg då att byn snart skulle dö ut om det inte fanns en affär så då löste man det tillsammans. Detsamma skedde när kommunen lade ner skolan i byn. Då gick man ihop och kämpade och snart nog startade man en friskola, den man ser i filmen.

Dessutom finns en inköpsförening som har en liten butiksdel som är öppen mellan 12.00 – 14.00 på lördagar. Den drivs ideellt och har väldigt mycket billiga produkter för medlemmar. Det finns också en bybastu som är öppen varje fredag. Det är väldigt trevligt att gå dit i vintermörkret och möta värmen från bastun och människorna som trängs där i mörkret. Varje år brukar inspirationsfestivalen arrangeras av de som vill. Den arrangeras med hjälp av studieförbund och allt är gratis, musiken, maten och föreläsningarna. I år var det fyra dagar med aktiviteter vilket är helt fantastiskt med tanke på att den är gratis.

Det enda problemet med Skattungbyn som jag ser det är att det är bostadsbrist och svårt att köpa mark. Jag hoppas att jag har gjort Skattungbyn rättvisa med det här inlägget men som vanligt är det bäst att göra sig en egen bedömning.

Att skapa en ekoby

När vi försökte skapa en framtida ekoby tillsammans gjorde vi detta genom att starta en förening och en massa annat organisatoriskt. När det var klart, innan egentligen, satte vi oss ner regelbundet för att diskutera tankar och ideer som dök upp. Vad ska vi tänka på i ekobyn? Ska feminism/jämlikhet prioriteras mer än det gör i samhället? Ska vi dricka alkohol eller ska det vara förbjudet? Ska vi ha bilar i byn? Gemensam bil? Bilpool? Kollektivt ägande av husen och marken eller privat? Och en massa andra frågor, allt mellan himmel och jord.

Detta var och är jättekul. Man uppnår sakta men säkert någon form av konsensus och skapar en mer och mer sammanhållen bild av den tänkta framtiden. På sätt och vis kan man väl säga att man drömmer tillsammans. Det man måste komma ihåg är att drömmen någon gång förhoppningsvis ska omsättas till verklighet.

Ganska snart stod det klart för mig att det går väldigt fort att skapa nåt som ingen vill ha trots att alla har varit med och tagit fram det. Fortare än man kan tro. Man är fullt upptagen med att skapa det ideala lilla samhället så att man inte ser att delarna formar en helhet som kanske inte var det man tänkte sig när man lade till delarna. För att ge ett exempel har jag hittat på den här dialogen, jag hoppas den belyser min poäng.

Markus: Hur ska vi göra med droger i byn då? Ska allt vara okej eller ska vi begränsa det på nåt sätt?

Johanna: Det är ju redan begränsat av lagen så det behöver vi väl inte prata om?

Markus: Vilka droger tänker du på då? Det är ju ganska många som är lagliga.

Anna: Jag tänker att vi inte ska ha droger i byn överhuvudtaget. Jag är så trött på att alla ska supa hela tiden.

Linus: Kaffe, te, socker, tobak? Ska det också vara förbjudet då?

Anna: Ja det vore fantastiskt tycker jag.

Markus: Men allvarligt, hur farligt är te liksom?

Nina: Te odlas ju på andra sidan jorden, känns ju lite onödigt men vi kanske kan plocka örter och göra te på?

Linus: Alltså, jag överlever inte utan kaffe!

Nina: Kaffe är ju helt vidrigt. Arbetarna mår skit och regnskogen skövlas!

Linus: Rättvisemärkt kaffe då?

Markus: Eh, ska vi gå vidare till frågan om privat eller kollektivt ägande?

Det där var bara en diskussion om ett ämne som kan tyckas lätt men om allt är öppet för diskussion och man strävar efter konsensus kan det lätt dra iväg eftersom alla har olika åsikter om man bara går djupt nog. Lösningen är nog, tror jag, att ha det väldigt fritt och istället försöka ha respekt för varandra och våga ta upp saker för diskussion men utan att fastställa någon sorts regel. Helt enkelt leva efter Svea Rikes Lag men att ta stor hänsyn för varandras olikheter. Är det någon som avskyr alkohol får man helt enkelt tänka på att inte nyttja alkoholhaltiga drycker i närheten av den personen men samtidigt måste den personen också visa hänsyn och inse att den som vill dricka alkohol också har rätt att göra det. Om man har en rak och öppen dialog är det lättare att ta upp saker man stör sig på innan det blir en konflikt av något slag. Det är väldigt bra om man har återkommande möten med ett intervall som passar då man i en lugn och avslappnad miljö kan ta upp olika frågor som har dykt upp sen senaste mötet.

Man ska dock inte glömma bort hur roligt och utvecklande det är att stöta och blöta frågor tillsammans, stora som små. Jag har lärt mig ofantligt mycket under alla möten vi har haft där vi har kivats, diskuterat och ibland bråkat. Dessutom lär man känna varandra mycket bättre än man skulle ha gjort annars men framförallt lär man sig väldigt mycket om sig själv. Ibland blir man förvånad över vilka åsikter man har när man skrapar under ytan.

Hippieland – Vad hände sen?

Det var några hundra besökare igår som sökte på ”Hippieland” ”jordskepp skattungbyn” ”Hippieland vad hände sen?” och liknande. Jag har funderat på att skriva ett sånt inlägg tidigare men det har inte blivit av. Nu känner jag mig peppad att göra det pga sökningarna samt frågor jag fått efter filmvisningarna som föregick tv-sändningen. Så här kommer det.

Som man ser i filmen så river Theo och Jonas jordskeppet i slutet av filmen och Stefan Sundström sjunger sin låt Alla ska i jorden. Att vi valde att riva jordskeppet är en ganska viktig poäng. Vi behövde alltså inte riva det, miljökontoret menade inte att det fanns någon risk med den befintliga konstruktionen men däremot att vi skulle behöva se till att dräneringen blev bättre. Istället för att göra en dålig lösning på det problemet valde vi alltså att riva och bygga ”rätt” från början. Nu drivs projektet av Elin, Jonas, Theo och Daniel som nästa sommar kommer börja banka däck till väggarna igen. Förhoppningen är att få på taket under sommaren så det är skyddat under vintern för att slippa presenningar och andra provisorium. Jonas och Elin och lille Elvis bor i Skattungbyn och har det fint, båda studerar. Theo och Daniel lever i kollektiv i Stockholm och sparar ihop pengar till nästa sommar, trots allt behöver man lite pengar för att bygga ett jordskepp men mycket mindre än en konventionell villa. Såhär ser jordskeppsplatsen ut nu;

Annelie och Luraya har flyttat sina vagnar till en gård där de odlar och pysslar. Annelie fixade precis taket på sin vagn så nu är den klar. De letar efter egen mark där de kan ställa upp vagnarna permanent och bygga sig ett liv. Även min vagn står där, den vita med röda knutar och väntar på vidare transport. En vän till mig har fått den. Jag kommer antagligen bygga en ny till sommaren och kanske ha som en studiecirkel i att bygga vagn. Det är några stycken som är intresserade.

Agnes har flyttat upp till Skogsnäs och har bott i vagn under vintern.

Markus, lilla jag, bor och studerar i Uppsala. Som ni hörde i filmen har jag ett landställe som jag har sagt att jag ska renovera klart ett tag nu, det ska jag renovera klart nästa sommar och sälja. För pengarna ska jag fortsätta studera. Nu pluggar jag Hållbar Utveckling A på CEMUS – Centrum för miljö och utvecklingsstudier och jag kommer nog fortsätta på den banan. Eventuellt kommer jag försöka hitta något ekobyprojekt i Uppsala eller angränsande län. Dalarna är lite för kallt för mig och för långa vintrar. Jag behöver sol och ljus och värme för att överleva.

Frågor som dyker upp

Efter att ha varit på en del filmvisningar av Hippieland börjar jag se vilka frågor som alltid har en tendens att dyka upp. Jag tänkte ta upp en av dom här, kanske tar jag upp fler längre fram men det skulle bli alldeles för mycket text om jag tog upp flera i samma inlägg. Nu senast i Uppsala ställdes frågan såhär: ”Varför bygger ni inte Halmhus istället för jordskepp?”

Det är svårt att svara på sådana frågor för varför gör man någonting överhuvudtaget? Oftast gör man väl det man tror är bäst utifrån de erfarenheter och kunskaper man besitter. Så gör iallafall jag. Men även ens personliga preferenser spelar såklart in. I fallet jordskepp kan man bara konstatera att dom som bygger såna hus oftast är väldigt fascinerade av tanken på att bygga och bo i ett jordskepp. Antagligen på grund av de värderingar som är inbakade i konceptet. Tanken om att vara självförsörjande, att ha en låg klimatpåverkan, att inte behöva slösa energi på att värma upp huset, att använda återvunnet material, att vara annorlunda – att komma bort från normen och att bygga själv.

Jag bygger inget jordskepp själv men har hjälpt mina vänner en del. Jag hoppas hjälpa dom mer framöver. Jag personligen skulle gärna bygga ett halmhus då det är en lockande tanke att man kan kompostera hela huset när man inte längre vill bo där. Men åter till frågan varför vi inte byggde ett halmhus istället för jordskepp i Skattungbyn.

För det första finns det ingen lera i marken så leran hade behövts ta in utifrån. Däremot finns det gott om sand. Det är nästan som en stor sandlåda. När man bygger jordskepp bankar man in sand/jord i däck vilket alltså innebär att det material som används mest finns tillgängligt på platsen. Detta sparar in en massa transporter. Däremot måste däcken köras in utifrån men dessa fanns inom en mil från bygget. Större delen av materialet till bygget har alltså hämtats in lokalt. Ett halmhus kanske ändå totalt sett skulle vara ett bättre val ur miljösynpunkt men som sagt är det de personliga preferenserna som ofta fäller avgörandet. Jonas och Elin som äger marken och står för bygglovet vill bygga sitt drömhus och det råkar vara så att det är ett jordskepp.

Hippieland – Dokumentären

Jag har tidigare skrivit om Hippieland här.  Nu ska filmen visas i Uppsala på Fyrisbiografen på fredag 30 september. Det är CEMUS som håller i visningen och det är därför gratis inträde. Efteråt kommer det finnas tid för diskussion och lite frågestund. Här nedan kan ni se stämningstexten eller vad man ska kalla det, man får en bild av vad filmen handlar om iallafall.

På 70-talet kom Hippiesarna.

Idag, 40 år senare sveper en ny grön våg in över Sverige.

Med samma drömmar om att leva hållbart och tillsammans.

De unga och entusiastiska i Skattungbyn möter de äldre och erfarna i Skogsnäs.

En film om visioner och om kärleken till livet, men också om hårt arbete och om den oundvikliga konflikten med det vanlig samhället. Då som nu.

Filmen Hippieland tar avstamp i hippiekollektivet Skogsnäs i Ångermanland. En by som startades 1973 av ett gång gröna vågare som ville leva utanför samhället. Skognäs lever fortfarande och har växt till ett 50-tal personer men nu läggs skolan ner och hjärtat slits ur byn. Vad händer nu med Skogsnäs?

Håkan och Tekla ger sig ut i Sverige för att hitta en ny grön våg. De hamnar i Skattungbyn, där  träffar de ett gäng i färd med att bygga en ekoby med jordskepp (ekologiska, energisnåla hus byggda av bildäck). De följer gänget och de problem de stöter på, både inre stridigheter om ekonomi och arbetsfördelning samt yttre motstånd i form av skeptiska och kritiska grannar i byn. En av filmens huvudkaraktärer är Markus, en vanlig svensson snickare som vill leva och bygga ekologiskt och energisnålt, I början av filmen är Markus skeptisk men mot slutet är han helt med i kollektivet. ”Varför ska jag sitta ensam  i ett dyrt hus med en bärs och zappa på tv.n.- Jag gillar det här ekoby-gänget” säger Markus.

Håkan o Tekla har tidigare gjort filmerna ”Mika” och ”Thin ice” tillsammans. Håkan har gjort en antal internationellt prisbelönata dokumentärer som även gått på bio: ”Nabila”,”Big Mike” och ”Thin ice”.Andra kända dokumentärer av Håkan är ”Bandyfarsan”,Assyriska ”landslag utan land, Galeasen mon amour, Bang,bang youre dead! och ”Skaffa dig ett liv”.

Tekla har gjort leranimationen ”Lingons pappa tappar ansiktet”Musiken har Robin af Ekenstam och Erik Lindestad komponerat och Slutlåten är gjord av Stefan Sundström.

I somras visades en första testversion på Urkultsfestivalen och på Skattungbyns egna festival. Filmen fick stort publikgenomslag och på Urkult fick en extravisning sättas in då alla inte fick plats på de första visningarna.

Smygpremiär den 30/9 på Fyrisbion i Uppsala kl 15.30

Premiär på Bio Rio i Hornstull, Stockholm den 1/10 kl 11.00. Efter filmen bjuds det på fika.

SVT2 sön 2 okt 2011 kl 20.00, SVT2 tor 6 okt 2011 kl 16.20 , SVT2 lör 8 okt 2011 kl 16.15

Kritik mot ekobyar

Sitter och läser Living Dreams som handlar om två ekobyar – Understenshöjden och Hågaby. I kapitlet `Från ide till färdigt hus` stöter jag på följande stycke;

Den första planen  tog två år att få fram och gick i stöpet på grund av att det fanns fornminnen på platsen. Den andra planen stoppades ett år senare av grannar som inte ”ville få urinstank över hela området och 50 nya motorbåtar i den intilliggande sjön”. Den tredje planen hann utvecklas mycket långt, under fyra år, innan den föll. Marken såldes framför näsan på föreningen, eftersom markägaren plötsligt fick ekonomiska problem.

Jag tycker det är intressant att se vilka invändningar som möter ekobyar och liknande initiativ eftersom jag själv varit med i bildandet av en ekobyförening och mött samma motstånd. Eftersom mycket av kritiken är liknande mot flera olika ekobyprojekt är det intressant att hitta bra svar, hellre förekomma än förekommas. Kritiken om att det skulle lukta kiss och bajs över grannskapet möttes även jag och mina vänner av, detta pågrund av att vi skulle använda oss av torrdass. Jag har personligen en hel del erfarenhet av torrdass och har aldrig upplevt dålig lukt. Med urinseparation och `spolning` med nåt strömaterial är tekniken i det närmaste idiotsäker.

I Understenshöjden har de ett avtal med en lantbrukare som hämtar urinen och sprider på sina åkrar. På så sätt återgår det till det lokala kretsloppet, det blir en resurs istället för ett problem. I min tänkta framtid med ekoby och boende hoppas jag att vi ska kunna ta hand om vårt avfall så lokalt som möjligt, helst inom ekobyn. Ju mindre onödiga transporter desto bättre.